Hur vet man egentligen hur gamla saker är? På mynt och i böcker står årtalen tydligt tryckta. Kungalängder kan följas många århundraden bakåt.
Men den prydligt datummärkta historien är kort. Före vår moderna epok passerade en ocean av tidsåldrar som länge var helt okända. Men det mesta kan faktiskt åldersbestämmas, från en 1800-tals timmerstuga till en meteorit från jordens ungdom för miljarder år sedan. Metoderna som den moderna forskningen använder för att åldersbestämma allt från istider till sjöstrider överlappar varandra som en stafett ner i tidsdjupen.
Forskningsingenjör Hans Linderson visar upp ett kraftigt stycke trä som ser ut som en bit grovt timmer. Det han vill visa är några märken i träet.

Att det gick knackigt för de svenska sjöstridskrafterna vid den här tiden, det vet många. Men att ange exakt tid och plats för var skeppstimret växte, det är svårare. På Dendrokronologiska laboratoriet gör man det genom att söka efter ett matchande ringmönster till plankorna i alla de databaser över årsringsserier som finns. Det är ungefär som att leta i ett fingeravtrycksregister. Årstidernas växlingar ger karakteristiska mönster, där ringarnas avstånd från varandra kan ge ett unikt spår för varje enskilt år av tillväxt. Sedan läggs serie till serie, och regioner jämförs med varandra.

Kol-14-metoden bygger på att allt levande, djur och växter, tar upp kol­atomer under sin livscykel. Men alla kolatomer är inte lika. Genom den kosmiska strålning som bombarderar oss från solen produceras högt uppe i atmosfären hela tiden små mängder radioaktiva varianter av kol med två extra neutroner – kol-14. Den tyngre varianten, eller isotopen, är inte stabil. Den förändras genom radioaktivt sönderfall under årtusendena till kväve. Den så kallade halveringstiden för kol-14 är 5 730 år. Det innebär att på den tiden har hälften av en bestämd mängd kol-14 förvandlats till vanligt kväve.
När en växt eller ett djur dör slutar­ den att ta upp kol, eller kolhaltiga ämnen­ från omgivningen. Därmed tillförs inget nytt kol-14, utan halten kommer att minska kontinuerligt i förhållande till mängden vanligt kol. Kan man mäta det här förhållandet så går det också att räkna ut hur länge­sedan organismen slutade ta upp näring. Till exempel när ett träd i en byggnad avverkades­, när ullen i ett tyg klipptes­ eller när en benbit var en del av ett levande­ djur.
Men det är inte bara att mäta. Resultaten måste kalibreras, det vill säga justeras så att det stämmer med den verkliga halten av kol-14 i atmosfären under varje epok. Eftersom det radioaktiva kolet skapas genom kosmisk strålning så bildas det mer när solens utbrott får den kosmiska strålningen att öka. Det mesta av kolet tas upp av vattnet i världshaven, så variationer i havsströmmarna och klimatförändringar påverkar också värdena eftersom det gör att havens förmåga att ta upp luftens kol förändras.

Kol-14-klockan går fel
Den bästa kalibreringen som finns är årsringar i trä, så länge de är tillräckligt gamla. Trä innehåller kol, och ger samtidigt ett exakt årtal. Perfekt för att ställa in kol-14-klockan. Men det finns bara årsserier ner till 14 000 år, och den serien har en lucka på 300–400 år.
Men i mars 2008 publicerades en artikel i Nature Geoscience där man lyckades täcka in den här luckan med en annan radioaktiv isotop, beryllium-10, och som på köpet gav oss en tydligare bild av de dramatiska klimatförändringarna vid istidens slut.
Borrkärnor från Grönlands inlandsis förvaras i stora arkiv i Köpenhamn. Där ligger tiden frusen i islager på islager, ända till tre kilometers djup – vilket motsvarar en resa på 100 000 år. Varje lager kan tidsbestämmas genom sin halt av beryllium-10, en isotop som precis som kol-14 skapas av den kosmiska strålningen, och långsamt seglar ner på jordytan, men som är ännu mer sällsynt, och har en halveringstid på cirka 1,5 miljoner år.
Prover från isen i Köpenhamn kördes­ i acceleratormasspektrometern i Uppsala, och de sällsynta beryllium­isotoperna räknades. Resultat: berylliumklockan i isen stämmer inte med kolklockan upptäckte forskarna. Något­ var fel.
– Vi räknade in antagandet att strömmarna i havet plötsligt försvagades kraftigt, säger en av författarna till artikeln, Raimund Muscheler, geolog vid Lunds universitet. Och då stämmer allt mycket bättre. De djupa strömmarna förändrades när stora mängder smältvatten forsade ut i havet i norr, och gjorde att betydligt mindre kol-14 togs upp av vattnet.
Det här gör att kol-14-klockan ”går fel” under en kort dramatisk period. Det var just här, för mellan cirka 12 700 och 11 600 år sedan som norra halvklotet var med om en skrämmande snabb nedisning. Den långa istidens snö och kyla hade lagrat upp jättelika glaciärer nära Arktis som långsamt smälte när temperaturerna steg. Enorma issjöar bildades i det som idag är Nordamerikas prärier och Östersjön, och en dag bröt smältvattnet igenom alla vallar och vräktes ut i havet i ofattbara mängder. Det iskalla sötvattnet störde havets naturliga rytm och fick de varma strömmarna från söder till norr att nästan stanna upp. Temperaturerna störtdök igen, och isen lade sig än en gång över norra halvklotet.

Ljus från brända skärvor
Men kol-14-analys i alla ära; mer än 50 000 år tillbaka fungerar den inte längre. Då har aktiviteten klingat av för mycket. Bäst fungerar det från 1700-talet och ner till cirka 12 000 före vår tid. Efter 30 000 år börjar den bli opålitlig.
När det gäller att sätta årtal på människans tidiga utveckling krävs andra metoder. Homo sapiens tog de första stegen i sin utveckling i Afrika långt tidigare än för 50 000 år sedan. Så vad gör man då?
Ett svar är termoluminiscens. Principen är att många material kan fånga in energi från omgivningens radioaktiva bakgrundsstrålning. Det här gäller till exempel vissa mineral eller keramik. En gammal krukskärva ligger kanske begravd i sanden, som är svagt radioaktiv. Då och då fastnar energi i form av en elektron någonstans i en ojämnhet inuti skärvans atomära struktur, och långsamt, långsamt lagras energin­ upp i det lilla fragmentet. Om nu krukskärvan hettas upp till 500 grader, då avgår den lagrade energin i form av ljus. Det avgivna ljusets intensitet är ett mått på hur mycket energi som fastnat, det vill säga hur längesedan den senast var upphettad – i krukskärvans fall, när den brändes från lera till keramik. Metoden kan också användas på stenar som bränts i samband med matlagning, till exempel.

De äldsta konstnärerna
Det finns olika åsikter om var och när människan blev den intelligenta, språk- och symbolvirtuos som hon är idag. De äldsta spåren av människan som skapande konstnär var länge de europeiska grottmålningarna från Spanien och Frankrike, som är runt 35 000 år gamla. För övrigt har arkeologerna mest hittat flinta och ben, i form av knivar, spetsar och andra verktyg. Inga målningar, dekorationer eller leksaker, varken i vårt afrikanska urhem eller någon annanstans. Alltså inte förrän våra föregångare började måla väggarna i Europas grottor.
Men idag finns de. Ett sådant fynd är några bitar av ockra med ingraverade mönster av linjer, som hittades i Blombosgrottan i Sydafrika av Christopher Henshilwood och hans kolleger i början av 2000-talet. Ockra är en röd järn­oxid eller gul järnhydroxid som använts som färgämne över hela jorden sedan årtusenden. De här bitarna var dekorerade med en rad ristningar, tydligt gjorda med avsikt. Inget liknande hade hittats tidigare och allt tydde på att detta var ett av de allra äldsta konstnärliga uttryck som vi känner till. Men hur gamla var de?
I samma jordlager hittades små korn av kvartskristaller som legat vid grottans­ eldstad. Med två slags luminiscenstekniker­ mättes energi­innehållet i form av ljus i sandkornen. Resultatet kontrollerades mot andra delar av grottan och andra skikt vid utgrävningen. Men man måste också veta exakt­ hur mycket strålning sanden tagit emot under årtusendena.
24 dosimetrar (stråldosmätare) grävdes ner och låg kvar på samma plats där man tagit sandkornen, under ett års tid. Slutresultatet visade på en ålder på 70 000 – 80 000 år. Människan som konstnär och symbolmakare blev i ett slag dubbelt så gammal som tidigare.

Jordens magnetiska poler byter plats då och då, vilket gör att små magnetiska korn i bland annat lava har olika riktning beroende på när lavan stelnade. Den Mittatlantiska ryggen är en tillväxtzon där det går att avgöra hur snabbt de tektoniska plattorna rör sig från varandra genom att studera riktningen i magnetiska korn på olika avstånd från mitten. Metoden fungerar också för att bestämma åldern på olika jordlager. Bild: SPL

Magnetfält avslöjar åldern
Men det finns en tidsgräns för hur länge en kristall kan hålla kvar de extra elektroner som möjliggör den här dateringen. Efter ett par hundratusen år börjar alltför många osäkerheter krypa in i beräkningarna. Nästa steg kan vara att förlita sig på paleomagnetism.
Jordens magnetfält varierar inte bara i styrka, det kan helt ändra riktning, polerna byter plats. Under de senaste 100 miljoner åren har det skett åtskilliga gånger, men det sker oregelbundet. I genomsnitt har det hänt ungefär en gång på 200 000 år, och senast hände det för knappt 800 000 år sedan. När det händer så syns växlingarna bland annat i sediment och vulkaniska bergarter. Järnatomerna orienterar sig efter magnetfältet och visar den magnetiska riktningen i varje skikt.
Följden av växlingar finns daterade med hjälp av radioaktiva isotoper, och de bildar mönster som namngivits och lagts i databaser ungefär som trädens årsringar. Men där träden ger ett exakt årtal har magnetmönstret en upplösning på 1 000-tals år.
Ett av de allra senaste stora fynden av uråldriga människor i Europa är några­ käkben och tänder från en grotta i norra Spanien som kallas Sima del Elefante. I mars i år utropade de spanska forskarna stolt att de hittat den hittills äldsta europén, 1,1 – 1,2 miljoner år gammal. Nu handlar det inte om Homo sapiens längre utan en annan, hittills obestämd föregångare av högre ålder.
För att hitta det paleomagnetiska mönstret av svängningar i jordens polaritet­ undersökte man den svaga magnetismen i de lager som ligger över och under benfyndet. Det visade att tänderna­ hamnat på plats antingen i ett intervall som kallas Jaramillo, från 990 000 till 1 070 000 år sedan. Eller också hör det hemma i ett spann som går under namnet Cobb Mountain, med en ålder på drygt 1,2 miljoner år.
Vilket av dem ska man då tro på? Med hjälp av de pålitliga radioisotoperna går det att ställa in skärpan lite bättre. Sönderfallet av bland annat beryllium-10 placerar fyndet någonstans i trakterna av 1,22 miljoner års ålder.

Uran och bly
Nu har vi tagit oss drygt en miljon år tillbaka i tiden. Det är mer än vi riktigt kan förstå med vårt vardagliga perspektiv på tidens gång. Men ännu har vi bara doppat tårna i tidens hav. Ska man ta sig vidare ner härifrån så behöver man kunna mäta halterna av de mer långlivade radioaktiva ämnena i naturen.
Uran sönderfaller långsamt till bly genom att avge radioaktivitet i en känd process. Det är grunden för den äldsta radiometriska dateringen vi har, och är numera en av de mest exakt kalibrerade.
Mineralet zirkon innehåller uran i sin kristallstruktur, men det tar inte upp något bly. Allt bly som finns i zirkonet härstammar alltså från radioaktivt uran som förvandlats. Med kunskap om takten i förvandlingen – halveringstiden – så kan man räkna ut mineralets ålder genom att jämföra mängderna uran och bly. Uran/bly-klockan används utan problem för att datera berg som är från en miljon till flera miljarder år gamla.
Den som först insåg att man kunde använda uranets radioaktiva sönderfall som en tidmätare var amerikanen Bertram­ Boltwood. 1907 uppmätte han åldern på gamla stenar till mer än två miljarder år, och bevisade att jorden var betydligt äldre än de flesta hade anat. Sedan dess har mätningarna­ förfinats­ en hel del.

Argon bestämde Lucys ålder
Argon/argon-metoden bygger egentligen på att en isotop av grundämnet kalium förvandlas till ädelgasen argon med en halveringstid på 1,25 miljarder år. Man behöver alltså berg som innehåller kaliumhaltiga mineral. Stenen bestrålas så att allt kalium förvandlas till en isotop av argon (därav namnet), och sedan mäts förhållandet mellan de två isotoperna argon 38 och argon 39.
Argonklockan är en metod där man daterar jordlagren kring ett fynd, snarare än fyndet självt. Men det räcker ofta långt. Till exempel fick 1994 den lilla förmänniskan Lucy, Australopithecus afarensis, en ålder på 3,2 miljoner år.
Tack vare den långa halveringstiden går det också att använda argon/argon-klockan till att åldersbestämma de allra äldsta bergarterna på jorden, de som är över fyra miljarder år.
Nya dateringstekniker behöver ofta flera år på sig för att etableras, och för att man ska få erfarenhet om var fallgroparna och felkällorna ligger. Argon-argon är en metod som 1997 fick en skjuts framåt när några forskare vid Berkeley lyckades datera Pompejis förstörelse­ på sju år när.
Nu vet ju alla som är intresserade av vulkaner, eller av antiken, att Vesuvius utbrott skedde den 24 augusti år 79. Det kan man läsa hos Plinius den yngre. Men just det faktum att det finns ett facit till händelsen gör att man kan testa och exakt kalibrera en dateringsmetod. Att pricka in händelsen med en felmarginal på fem procent är ganska bra. Men bara ganska. Det är som att pricka in meteoritnedslaget som utrotade dinosaurierna till 63 miljoner år sedan med en felmarginal på drygt tre miljoner år. Tre miljoner år är en lång tid, och precision är ofta en fråga om perspektiv. Det som var sensationellt med Pompeji-dateringen var att den också fungerade så nära i tiden.

Rester från supernovor
Men radioisotoper kan inte bara ta oss långt bakåt i tiden. De öppnar perspektiven ut mot Vintergatan.
Grundämnet hafnium har en isotop, hafnium-182, med halveringstid på cirka nio miljoner år. Allt hafnium-182 som en gång fanns på jorden har hunnit falla sönder till wolfram-182, en stabil isotop. Men ändå kan vi hitta spår av hafnium-182, till exempel i sediment på havsbottnen. Var kommer det ifrån?
– Det måste härstamma från ganska­ närbelägna supernovor, som har exploderat någon gång under jordens historia, säger Dag Hanstorp, fysiker i Göteborg. Det gör att om vi kan mäta mängden och halterna av isotopen så kan vi också se storleken, tidpunkten och ursprunget för utbrottet.
I Göteborg arbetar fysikerna med att förfina metoderna för att skilja hafnium­ från wolfram i mätningarna. Om de lyckas så har de skapat ett nytt sätt att mäta tidens gång i vårt kosmiska grannskap och visat hur modern dateringsteknik hänger samman från stormaktstidens krig till supernovor i vår galax.